Röster om SocialaNyheter.se
Det här är en tjänst jag väntat på.
Maria Bjaring, grundare Second Opinion
Snacka om fiffig sajt, som gör det stora ännu större.
Fredrik Virtanen, Aftonbladet
Väldigt spännande social aggregeringssajt.
Martin Jönsson, Sveriges Radio

De hetaste nyheterna på SVD senaste 12 timmarna.

Visa:
SVD. LEDARE. Det kom ett sorgebud. Mats Johansson (f 1951), denna tidnings tidigare politiska chefredaktör, gick bort på midsommardagens morgon. Svensk samhällsdebatt har nu mist en av sina främsta stilister, med en osviklig kärna och oböjlig ryggrad. I januari 1980 meddelades att Moderata samlingspartiet tappade sin informationschef eftersom denne skulle åter till journalistiken. ”Han knyts till tidningens ledaravdelning och blir i första hand ansvarig för ledarsidans redigering.” Sedan dess har han i omgångar varit medarbetare, och under åren 2000–2003 politisk chefredaktör. År 2000 städslade han mig som kolumnist och sommarvikarie. 2015 slöts cirkeln när jag fick glädjen att åter knyta honom till sidan. Samma år startade Mats tillsammans med Claes Arvidsson gästbloggen Säkerhetsrådet, som sedan dess varit en kanal för kvalificerade inlägg på den säkerhetspolitiska debattscenen. Han hann med mycket. Bland annat riksdagsledamot för Moderaterna, vd för Timbro och redaktör för Svensk Tidskrift. 2011 grundade han tankesmedjan Frivärld. I dessa olika uppdrag har han utbildat och bildat åtskilliga uppväxande generationer, och hans kamp för fria och rättssäkra medborgare, suveräna och demokratiska stater, internationellt samarbete och en liberal världsordning har varit oförtrutet och dedikerat. Den 14 januari 1991 stod han och 6 000 andra på Norrmalmstorg i det som kom att bli Måndagsrörelsen för Baltikums befrielse. Med hans ord: Dagen innan hade sovjetisk trupp med stridsvagnar gått till attack i Vilnius och dödat fjorton litauer. I Riga hade veckan innan sovjetiska OMON-soldater stormat parlamentet. Den 20 januari sköt de sex demonstranter när en halv miljon letter försvarade inrikesdepartementet med sina kroppar. Den 16 juni 2014 stod han på Norrmalmstorg igen, nu för att markera mot Rysslands annektering av Krim: Det är inte rysskräck att kritisera utrikespolitiken och inrikespolitiken i Kreml. Det kallas regimkritik och är en del av yttrandefriheten i demokratier. De som använder etiketten rysskräck gör det för att tysta kritiken. Tänk på det när ni hör svenskar använda ordet och fråga dem varför. Att tystna inför maktspråket från Kreml vore att svika de fallna hjältarna från Baltikums frihetskamp, de som befriade sina länder från den tidens ryska förtryck. Mats Johansson var en hedersman, trofast i tanke och handling. Han hade starka åsikter, men skulle aldrig få för sig att tycka på lös grund. I skrift höll han sitt ideal i den anglosaxiska traditionen, och varudeklarerade ambitionen att skriva kolumner ”förhoppningsvis i en personlig stil med undertext icke helt utan raljans”. ”Johansson”, sade han när man ringde. ”Lifvendahl”, sade jag. ”Åh, redaktör’n – goddag!”, sade han muntert, och så fortskred samtalet. Vi hade ständigt någon konversation igång. Som företrädare på posten hade han synpunkter, men förstod att aldrig vara påstridig; han lät bara meddela sin åsikt, om än nödtorftigt maskerad till fråga. Ibland barskt: ”Är detta numera att betrakta som tidningens linje?” Andra gånger klagande: ”Varför måste skribent X använda kliché Y?” Jag brukade svara i samma ton, och konversationerna landade aldrig i osämja, utan ömsesidigt roat. Fast beröm satt heller aldrig långt inne när han tyckte att det var förtjänt, för någon enskild artikel eller nytt grepp – alltid med SvD:s bästa för ögonen. I ett mejl så sent som förra veckan uttryckte han stor uppskattning och skrev: ”Jag är stolt att få bidra.” Det var ovanligt högtidligt för honom. Och han försökte aldrig förminska eller köra över sin yngre och kvinnliga efterträdare. Tvärtom. En av hans många förtjänster var att uppmuntra yngre talanger att utvecklas på de plattformar han hade inflytande över, och på det sättet ta ansvar för den långsiktiga opinionsbildningen. De få gånger jag hade någon redaktörssynpunkt på något av hans välskrivna alster respekterade han min bedömning. Han var ytterst angelägen om SvD:s fortlevnad, och gladdes var gång jag kunde bekräfta att vi hävdade oss väl i denna strukturomvandlingens tid. I Elvakaffet i oktober 2016 berättade han om en läsare som sagt att han tänkte lägga näsan i vädret den dagen SvD lade ner. ”Så är det nog med mig också”, sade Mats. Även om han var utvecklingsoptimist och inte nostalgiker, ligger något bitterljuvt i att papperstidningen, vars dödsrykte visat sig vara forcerat, överlevde publicisten. Han hade tveklöst själv haft till hands en dräpande kommentar om detta faktum. Han skulle med stram redaktörspenna ha strukit något så klichéartat som frasen han dog alldeles för tidigt, men icke desto mindre är den sann. Det är tungt att skriva om honom i preteritum. Han gav i våra samtal uttryck för en glädje över att nu befinna sig i livet där han kunde ägna sig åt uppgifter han ansåg viktiga och angelägna, såsom att medvetandegöra Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska läge, både historiskt och i nutid, liksom att med regelbundenhet låta sig förtjusas och förkylas av umgänget med barnbarnen. Han var en nätverkande människa i ordets bästa bemärkelse; på SvD.se presenterade han sig som ”globalliberal med konservativa böjelser”. För tre veckor sedan hälsade han på uppe på redaktionen med ett dussin studenter från George Washington-universitetet, för ett samtal om svensk politik och mediernas överlevnadsstrategi. Några månader tidigare var det med ett sällskap veteraner från det parti som vi båda varit engagerade i. Under den senaste veckan hade vi kommit överens om att fortsätta med samarbetet kring Säkerhetsrådet under hösten. Han berättade om en konferens om den mördade Sergej Magnitskij som han skulle medverka i under hösten. Hans enträgna arbete kring att bringa både Magnitskij och oppositionsledaren och vännen Boris Nemtsov rättvisa, genom att sätta internationellt tryck på Ryssland, är en insats som förtjänar den djupaste respekt. Någon dag senare damp det ner en kopia på ett uppskattande läsarmejl han ville att jag skulle se, med sedvanlig elegant kommentar: ”Det bästa med SvD är att man har omdömesgilla läsare.” Han dog bildligt talat mitt i steget. När det hände satt han på soffan. Rakryggad ända in i döden. En av våra sista konversationer via mejl hann jag inte ens slutföra, eftersom jag i tanken filade på en formulering, lagom dräpande för att trigga honom att fortsätta munhuggas. En diskussion politiska chefredaktörer emellan, vilket han ville ha oftare än jag medgav. Det gällde en text som ingen av oss var författare till, och han hade stilistiska synpunkter. I sitt sista inlägg anförde han som argument språkliga förhållningsregler från vår gemensamma företrädare och läromästare – ”Spara på bokstäverna, skulle gamle Hagwall ha sagt” – och för sådana blanka vapen finns ingen moteld. Det var inte mer än rätt att han fick sista ordet. På kvällen i bilen vid färjeläget i Oskarshamn fick jag det sorgliga beskedet. Lite senare ombord började jag skriva, och gick igenom mejl och texter skrivna av Mats. Sådana bjuder alltid på humoristiska poänger om man är mottaglig för torra slagfärdigheter. Jag läste hur han för många år sedan spelat poker med den bortgångne tidningsmannen Lars Ander, och efter en god giv vunnit Wermlands-Tidningen av Ander. ”Döm om min förvåning när jag morgonen efter skulle casha in och fann att det var Gamla Wermlands-Tidningen jag funnit, inte den nya. Otur.” I den passagen gav jag väl ifrån mig något mittemellan ett snörvel och ett skratt. Familjens åttaåring tittade upp från sin iPad. – Vad gör du? – Jag läser och skriver om den där mannen jag berättade om när jag grät. – Han som dog i morse? – Ja. – Ska du skriva i tidningen om att han är död? – Ja, det ska jag. Men jag önskar att han fortfarande levde. – Hur gammal var han när han dog? – Han var 65. – Då dog han fastän han inte var så gammal. – Ja, det var alldeles för tidigt. – Men Elvis Presley dog ännu tidigare. Det är obestridligen sant. Och åt detta vet jag att Mats skulle ha skrattat gott. En kommentar helt i hans smak. Min förhoppning är nu att han i sin nya boning vinner ytterligare pokerspel i trivsamt sällskap med fränder, och lika oförtröttligt tar tillfället i akt att omvända de själar från döda och röda som råkar komma i hans väg. Frid må förvisso ha präglat hans yttre uppenbarelse, men vilar gör han sannolikt inte. TOVE LIFVENDAHL Politisk chefredaktör i SvD...
735 delningar senaste 12 timmarna  
SvDledare @SvDledare
Tove Lifvendahl minns Mats Johansson (1951–2017): Rakryggad i livet som i döden via @SvDledare - idag kl. 14:33
SVD. KRÖNIKA. NEW YORK Plötsligt finns ”tusentals” radikala islamister i Sverige, enligt Säpo. Det beskrivs som en ”explosionsartad” ökning, vilket tycks ha förvånat regeringen. Men medan Sverige funderar på vad som nu ska göras har resten av Europa redan arbetat i åratal med att motverka både rekrytering och återvändande IS-krigare....
502 delningar senaste 12 timmarna  
DonChristo59 @schickhardt
”Den som känner sig som en del av ett samhälle vänder sig sällan emot det.” #ISIS #återvändare #Islamism - idag kl. 14:27
SVD. ”Du är inte välkommen i Sverige”, skrev SD:s Richard Jomshof till kommunpolitikern Kahin Ahmed (M). Nu reagerar Moderaternas partisekreterare på utspelet. – Att vilja kasta ut en medborgare ur landet på grund av hans ursprung eller åsikt är odemokratiskt, säger Anders Edholm....
416 delningar senaste 12 timmarna  
Henrik Arnstad @arnstad
RT @SvD: M-kritik mot Jomshofs utspel: ”Odemokratiskt” https://t.co/bOKYQaTDOR - idag kl. 10:23
OBS! Visar bara de tre hetaste artiklarna.

Logga in med din e-post för att se alla artiklar.



Det är gratis och tar bara en sekund. Hej! / Ted